Dining in the dark

Som utlovat. En av de sjukaste sakerna vi någonsin gjort!

Det kallas dining in the dark och går ut på att man äter sin middag i totalt mörker, för att uppleva de andra sinnena starkare. Det låter kanske inte speciellt uppseendeväckande? Av någon anledning föreställde jag mig att det skulle gå att se någonting ändå. Jag hade fel. Två timmar i ett kolsvart rum blev de mest intrycksfulla och lärorika på länge!

När vi kom till restaurangen började det med att vi fick göra ett litet test. Vi fick varsin ögonbindel och ett pussel, där man skulle sätta olika former på rätt plats. I början kändes det lite pinsamt, restaurangen var full med människor. Skulle vi sitta där med ögonbindel hela kvällen!? Fast än det kändes konstigt var det bara att följa med upplevelsen och göra som personalen sa. I slutänden skrattade jag så mycket att jag inte brydde mig. Jag var nämligen rätt duktig på det där pusslet och var klar snabbt. Kim å andra sidan hade det rätt kämpigt. Jag och kyparen hejade på honom och skrattade tills vi kiknade. Till slut hade han fixat det (typ).

Efter det gick vi iväg och fick hälsa på en tjej som hette Teresa. Vi fick veta att hon var blind och hade varit det sedan födseln. Teresa bad mig sätta händerna på hennes axlar och Kim satte sina händer på mina axlar, så att vi bildade ett litet tåg. Vi blev ledda en slingrig väg in i ett mörkt rum och fick hjälp att sätta oss till bords. Inne i rummet spelades avslappningsmusik.

Det känns svårt att förklara hur det var nu i efterhand, fast än det borde vara lätt. Jag har aldrig upplevt ett sådant mörker tidigare. Jag såg absolut ingenting. Jag såg inte en skymt av Kim som satt på andra sidan bordet. Jag såg inte ens mina händer när jag tog upp dem framför ansiktet. Någonstans här och där tyckte man sig skymta en ljusglimt från en springa i väggen, men när man tittade dit var det bara svart. När senast var man i ett mörker utan möjlighet att tända en lampa? Det känns lätt att föreställa sig, men blir otroligt annorlunda när man väl är där.

Jag upplevde det till en början som ganska obehagligt. Jag vet inte om det var rädsla för själva mörkret eller känslan av att inte ha full kontroll över situationen. Det kändes nästan som om jag blev uppslukad av allt det där mörkret! Det var märkligt att inte kunna göra allt som man brukar, att inte ha möjlighet att ställa sig upp och gå när man ville, att inte ha full koll på vad som händer runt omkring mig. Något med att inte se var helt enkelt jobbigt och del av mig ville där ifrån, men jag härdade ut och ju längre tiden gick desto mer vande jag mig. Att hålla Kims hand över bordet hjälpte också, hehe. Dessutom var Teresa jätteduktig och hjälpte oss när vi behövde något!

Vi fick våra drickor och var tvungna vara otroligt försiktiga. Har ni testat att dricka när ni blundar? Det är lätt att missa munnen och sätta glaset vid kinden! Är det inte knäppt att synen hjälper till för att göra enkla grejer som att föra glaset till munnen? Kim var dock lite för snabb en gång och råkade välta ut sin öl. Jag fattade först inte vad som hände, utan kände bara något som droppade på min for och tänkte att det kanske var någon slags taktil del av upplevelsen. Haha, ni hör ju hur lost vi var där inne!

Vi skulle äta trerätters. Varje rätt var utformade som så att vi fick in en bricka med skålar. Vi började med skålen som var längst upp (klockan tolv) och gick klockans håll tills vi var på den sista (klockan nio.) Vi smakade försiktigt på de olika rätterna och försökte avgöra vad vi åt. Det var jättesvårt!! Ibland kände man igen en smak eller en konsistens men ibland kunde man inte placera vad det var. Det var grymt svårt att använda bestick också. Att försöka känna om det låg något i skålen och avgöra om man hade fått upp något på skeden var omöjligt, stoppade en tom sked i munnen flera gånger. Till slut började vi känna med fingrarna i skålarna för att veta om vi ätit upp.

Förrätten var en soppa, vårrullar och friterade grönsaker för min del. Kim fick kött, två med fritering och en utan. Huvudrätten var potatis (Kim fick fisk), nudlar, grönsaker i sås och friterad tofu(räkor/kyckling) med ris. Till efterrätt fick vi friterad banan med kondenserad kokosmjölk och fruktsallad i en god yoghurtsås. Mot slutet började jag bli riktigt mätt, trerätters är alldeles för mycket mat!

Det blev många intressanta diskussioner kring bordet. Vi tänkte mycket på de som lever med synskada eller andra funktionsvariationer. Hur svårt det måste vara som blind, hur försiktigt man måste ta det när man inte ser, att behöva hjälp med saker som vi andra tar för givet och att man troligtvis stöter på många fördomar. Vi var ju precis samma personer som innan vi klev in i det där rummet, bara att vi inte såg något längre. För mig som har jobbat som personlig assistent var det väldigt lärorikt och gav mig nya perspektiv. Tänk vilket ansvar man har som assistent, det är jätteviktigt att alltid inge trygghet för den man jobbar med!

Det är lätt att ta för givet självklara saker som syn, hörsel eller att ha full rörlighet. Det är väldigt fint att få extra tacksamhet f��r sådana saker i livet. Vi har så många rikedomar mitt framför oss, som vi lätt missar i våra dagliga liv. Det blev tydligare där och det uppskattade jag! En annan märklig sak som hände var att mitt bildminne blev bättre! Jag hade funderat hela dagen på var jag läst om dining in the dark förut. När jag satt i mörkret fick jag upp en ovanligt tydlig minne för mitt inre, jag visste precis var jag hade läst det! Häftigt va? Det väcker många spännande tankar kring vår inre värld och hur den samspelar med vad vi upplever utifrån.

När vi väl kom ut igen kände jag mig lättad och glad att vara tillbaka i "verkligheten". Kim däremot tyckte det var jobbigt att mötas av alla intryck. Tänk att det kan vara så olika? Att se igen var väldigt spännande. Allt såg klarare ut än vanligt och det var lättare att fokusera. Vi var förundrade över alla färger och former vi såg. Vi satte oss vid ett bord och fick berätta för en kypare vad vi hade vi ätit. Det var jättesvårt, dels för att man ibland faktiskt inte listat ut alls vad det var, men också för att alla tankar och intryck gjorde att huvudet kändes helt proppfull. Det var svårt att fokusera på vad vi ätit för en timme sen, allt man kunde titta på tog över! Vi satt kvar en stund för att hämta oss, att gå längs den stora vägen med alla tutande motorcyklar kändes rätt överväldigande.

I flera dagar efteråt var vi otroligt påverkade av det hela. Det blev verkligen en slående upplevelse! Nu när minnet har bleknat lite är det nästan svårt för mig att förstå att det kunde påverka mig så mycket, jag kan tänka mig att det är svårt att föreställa sig för er som läser. Kim sa att man borde göra sånt här en gång i veckan. Jag vet inte om jag vill göra det så ofta, men jag håller med om att det var oerhört givande!

Jag har länge velat testa floating. Det är en behandling där man ligger i ett saltvattenbad som gör att man känner sig viktlös, i ett mörkt rum - för att vila sinnena. Det ska jag definitivt testa någon gång! I dagens samhälle, där vi konstant bombarderas med synintryck från mobilskärmar och tv-apparater tror jag att det är väldigt hälsosamt att ge sig själv en paus då och då.

Om ni någonsin har chansen att testa det, gör det!! Vår restaurang hade kanske inte spektakulär mat, men det gjorde ingenting. Fastän smakerna var i fokus var det perspektiven vi fick som var det absolut viktigaste! Rekommenderas starkt!

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer