Graviditeten: Vecka 36.

23/12 - 29/12

Blodcirkulationen fungerar nu som den ska och immunförsvaret är så pass färdigt det kan bli inne i magen. Även hjärnan är färdigväxt och tillräckligt mogen för ett liv utanför livmodern. Jag har troligen lagt mig tillrätta i bäckenet och jag väntar otåligt på att få komma ut. Det har börjat bli väldigt trångt i livmodern och om huvudet dessutom har intagit sin rätta plats är det ännu svårare för mig att röra på mig. Rörelserna blir därför mer tryckande och glidande, men frekvensen ska fortfarande vara densamma som tidigare. Om mamma upplever minskade fosterrörelser ska hon prata med sjukvården.

Anteckningar.

- Besök hos barnmorskan! Allt såg fint ut, bebis ligger med huvudet neråt. SF-mått 32 cm.

- Gjorde iordning i knyttets rum, känner mig lite stressad med allt.

Den här veckan har varit full rulle med julfirandet till höger och vänster. Skrev om dem i det här inlägget. Det har varit kul och trevligt och mysigt, men också lite jobbigt. Jag har varit trött och känt att jag pressat mig lite för hårt, vilket i sin tur lett till att jag haft skuldkänslor gentemot bebisen och varit rädd att den inte mår bra inne i magen. Har haft sådan ångest för att jag inte tycker jag känt tillräckligt med sparkar, men som tur är har de alltid kommit igång igen kort därefter.

Det slog mig att förlossningen kan komma igång när som helst och det kändes som en riktig käftsmäll. Bebisfixandet fick ta en paus över julen och vissa "essentiella" saker är ännu inte klara. Jag får påminna mig själv att det kommer gå bra, men måste också prioritera att få vissa saker gjorda nu.

Har inte haft några speciella cravings i veckan, men har njutit av allt som hör julen till. Valde att inte vara lika strikt vad gäller diabetesen och fick ett par höga värden, men ändå inom ramarna för vad som är okej. Min diabetessköterska hade väl fått panik, men min samtalskontakt bad mig ta det lugnt kring allt med diabetesen. Har ju berättat innan att jag känt mig ganska pressad av allt som har med den att göra, men känner att jag fått tillbaka förtroendet för min kropp och att den klarar allt som har med graviditeten att göra. Vilket är en extremt skön känsla!

På tal om kroppen, hur känns den nu? Tung, stor och smått svullen. Att böja sig och framför allt att ta på sig skorna är väldigt utmanande och ibland ber jag Kim hjälpa mig. Haha, det känns väldigt handikappande, men jag vet ju att jag får tillbaka mina vanliga förmågor snart. Sover rätt bra, händer att jag vaknar någon gång på natten och behöver kissa, men från vad jag hört av andra kommer jag undan ganska skonsamt på den fronten. Mår också bra överlag, även om jag varit trött av allt umgänge och så.

Kim skämtar att han inte vågar ha nålar i närheten av mig längre. Han tycker magen ser helt sprängfylld ut. Han har nog rätt, men ändå känner jag mig inte överdrivet stor fortfarande.

Har börjat få en mensvärksliknande smärta som varar en stund, sedan försvinner. Vet inte om det är ovanligt onda sammandragningar eller kanske förvärkar? Har inte fullt ut greppat vad som är skillnaden på dessa två. De gör ganska ont i alla fall och jag måste andas djupt för att det inte ska bli för smärtsamt. Ett halvjobbigt varsel om det som komma skall, eftersom jag planerar att en förlossning utan medicinsk smärtlindring.

En sak som jag vet om mig själv sedan innan och även märker nu under dessa förvärkar är att jag är extremt bra på att glädjas över när smärtan väl tar slut. Kan liksom bli smått euforisk när det onda släpper. Tror det kommer vara en stor fördel under förlossningen, just eftersom förlossningsvärkar kommer och går. Det ger mig jättegoda förutsättningar att få återhämtning mellan allt det smärtsamma. Det känns skönt!

Läs fler inlägg om graviditeten:

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer