Graviditeten: Vecka 7-10

Anteckningar.

Vecka 7.

- Orkar inte mycket och mår illa ofta.

- Dålig dag, avbokade allt och tog det lugnt.

- Ringde och skrev in mig på kvinnokliniken! Fattar ej att jag är gravid!

Vecka 8.

- Är så tacksam för Knyttet och ser fram emot att berätta för familjen!

Vecka 9.

- Svajigt humör, känner en del oro inför framtiden. Tog en lång dusch och det hjälpte lite.

- Midsommar! Årets första dopp på campingen tillsammans med min bror. Grillade hos pappa och spelade fotboll. Berättade att vi ska få barn!

Vecka 10.

- Berättade för fler familjemedlemmar och fick så fin respons.

- Längtar efter att bli mamma och träffa Knyttet!

Tror ni han ser fram emot en ny familjemedlem?

Andra månaden! Till slut köpte vi hem det där graviditetstestet! Som sagt var vi i princip heelt säkra på att det skulle vara positivt. Enda anledningen att vi ens gjorde det var för att jag misstänkte att barnmorskan skulle fråga om jag tagit ett vid inskrivningen. Därför blev det inget "wow moment", men det var ändå kul att se två streck dyka upp!

Jag var så otroligt exalterad och glad. Jag ville berätta för familjen direkt! Helst redan förra månaden!! Kim ville att vi skulle ta det lugnt och landa i det själva först. Nu i efterhand var det helt rätt och jag är glad att jag lyssnade på honom.

Mot slutet av månaden började vi tillslut berätta så smått. Det var pirrigt och lite nervöst. Vi fick många förvånade och glada reaktioner, vilket såklart kändes jätteroligt! Den allra första som fick veta (förutom möjligen katten, haha) var min mamma. Vi åkte ut till hennes grav och pratade en lång stund. Det kändes så fint. Kära lilla mamma, tänk vad glad du hade varit över att bli mormor! Kan riktigt höra för mitt inre hur hon skriker av lycka. Ingen kunde bli så upprymd över goda nyheter som hon. Jag får trösta mig med att mitt barn kommer ha den allra bästa skyddsängeln!

Det var även här någon gång vi bestämde vad bebisen skulle kallas, nämligen Knyttet ♥ Det finns ingen uttänkt anledning till det, det var bara något jag började säga spontant. Kim tyckte det lät gulligt och hakade på.

Testet och min älskade lilla aloe vera. Den fick jag som stickling av min mamma. Ugglan på andra bilden var också en present från henne, när vi skulle åka till Asien. Tänkte att den kommer passa perfekt i barnrummet!

Runt den här tiden, ungefär en månad in i graviditeten började jag må väldigt illa. Usch, det var ingen rolig period. Jag minns hur jag låg i sängen på morgnarna och inte kunde röra mig utan att må otroligt dåligt. Starka smaker gjorde mig illamående och jag ville helst äta helt okryddad mat. Vet inte om det räknas som en craving? Jag var tvungen att äta ofta också, annars kunde illamåendet slå till från ingenstans. Det var jobbigt för det hände alltid vid sämsta möjliga tillfälle, till exempel när vi hade åkt ut i skogen och var som allra längst bort från bilen. Som tur var höll det inte i sig mer än ett par veckor. Ändå ryser jag när jag minns tillbaka och lider med de som har större problem med illamåendet. Skönt att det finns många bra knep att ta till. Tänkte göra ett separat inlägg med mina bästa tips, så håll utkik! Jag var också tröttare än vanligt under den här tiden. Jag sov dåligt och behövde vila en timme eller två varje dag. Det kändes drygt, men jag försökte vara snäll mot mig själv och fokuserade på att ta hand om kroppen.

Har inte så många bilder från dessa veckor, här ser ni vad vi gjorden den här tiden förra året.

En rolig grej hände när vi träffade Kims familj. Det här var innan vi hade berättat för dem. Då hade Kims lillasyster direkt misstänkt att jag var gravid. Hennes anledning? Hon tyckte jag var ovanligt tyst! Haha, konstig anledning att börja misstänka att någon är gravid, men det stämde nog faktiskt. Just den träffen hade jag en väldigt vördnadsfull känsla kring graviditeten. Inte samma glada pirr som jag berättat om tidigare, utan mer mäktigt och kraftfullt. Ni vet känslan av att stiga in i en gammal tom kyrka? Det är det närmaste jag kan komma på för att beskriva. I mitt inre var det tyst och stilla och liksom heligt. Det gjorde nog att jag var mer instängd i mig själv faktiskt.

Jag minns inte exakt när det var, men jag misstänker att det kan ha varit i slutet av den här månaden. En dag slog det mig att det här är på riktigt. Vi väntar faktiskt barn. Då fick jag en svindlande tanke: Nu finns det ingen återvändo längre..! Det kändes ungefär som när du ska åka bergochdalbana och vagnen börjar rulla ut från plattformen. Det suger till i magen och du inser att det är för sent att ångra sig. Nu får du helt enkelt luta dig tillbaka och försöka njuta av det som väntar, även om det känns superläskigt! (Jag vet inte hur det är för andra, men i mitt fall känns det tusen gånger läskigare att bli förälder än att åka bergochdalbana!!) (Men också tusen gånger roligare!)

På tal om bergochdalbana, här är två bilder från när vi var på Liseberg förra året. Tänk vad mysigt ändå att åka dit med Knyttet? Jag längtar!

Läs fler inlägg om graviditeten:

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer