Idag är jag stolt!

Idag är jag stolt!

Jag har ganska svårt för att ge mig själv beröm. Att jag faktiskt stannar upp och känner mig stolt är sällsynt men ack så välkommet.

Hade en jättesvår morgon med Sammie. Vi skulle iväg på ett tidigt morsdsagsfirande för Kims mamma och hade därför en tid att passa. Jag, som typ alltid blir sen, hade för en gångs skull planerat noga och verkligen bestämt mig för att försöka komma i tid. Allt hade gått hyfsat enligt planen tills jag lämnade över Sammie till Kim, för att kunna hoppa in i duschen. Kim tog henne till skötbordet, men vad hände då? Hon blev helt otröstlig..! Vi testade allt, men varje gång hon hamnade på skötbordet igen blev hon hysterisk. Hur skulle vi kunna åka iväg om det inte gick att göra i ordning henne?

Klockan tickade iväg, tror både Kim och jag började bli lite stressade. Tursamt nog var jag hos min kurator här om dagen och hennes kloka ord ekade i bakhuvudet. "Med en liten bebis går det inte alltid följa en tidsplan. Det finns tillfällen då man får ge sig och avboka det man tänkt göra. Det är inget konstigt, så måste det få vara!" Det gav mig lugn. Självklart är det allra viktigaste att Sammie mår bra. Att åka iväg och att komma i tid får komma i andrahand.

Jag skickade iväg Kim att göra de ärenden som vi egentligen skulle fixat tillsammans enligt min tidsplan. Försökte då söva Sammie, eftersom det hade gått två timmar sedan hon sov sist, men hon ville inte sova. Jag kände att jag började få slut på saker att prova. Hur skulle vi göra!? Till slut bestämde jag mig för att hoppa in i duschen med henne i famnen. Det brukar hon gilla och jag behövde ju som sagt ta en dusch.

Det var inte det mest optimala att hålla bebis med ena armen och tvåla in håret med andra, men det gick. Efter en liten stund kunde jag lägga ner henne på badrumsgolvet invirad i en handduk. Sedan låg hon och tittade upp mot mig tills jag var klar.

Jag tänkte att hon äntligen var på bättre humör, men när jag lade henne på skötbordet visade hon direkt sitt missnöje genom att grimasera och skruva på sig. Det dröjde inte länge innan skrikandet var i full gång.. Snabbt på med blöjan, sedan fick hon komma upp i famnen igen, där hon blev mer nöjd. Kläder då? De lyckades jag få på henne medan vi ammade. Haha det låter kanske inte så svårt, men de som testat vet.

Så när Kim tillslut kom hem från sina ärenden var vi i princip redo att åka. Efter allt det kaos som varit. Wow, jag är så nöjd med mig själv!

Ibland kan jag få lite panik och känna att jag inte har någon koll på läget. Att jag inte förstår vad Sammie vill eller kan tyda hennes signaler, men denna morgon lyckades jag lösa en knepig situation på ett bra sätt. Istället för att truga med en arg bebis vid skötbordet följde jag hennes signaler och det sparade oss båda onödig stress. Alltså den känslan! Att kunna uppmärksamma det och klappa mig själv på axeln efteråt! Känns toppen! Det krävdes kreativitet, flexibilitet och en stor dos tålamod för att ta sig igenom denna morgon. Kan knappt fatta att jag lyckades vända det till något så positivt!?

Under bilfärden till Vetlanda blev Sammie ännu en gång orolig. Först kände jag bara åh nej, det är så jobbigt när hon skriker i bilen.. Sedan tog jag ett djupt andetag och tog till typ alla verktyg jag kunde komma på för att hjälpa henne somna. Det funkade klockrent. Wow igen! Såå stolt! Jag fixar ju det här!

Söt sovande bebis och nöjd mamma!

Det blev ett mysigt morsdsagsfirande i solen. Kims mamma visste inte att vi skulle komma, så det var roligt att överraska henne.

Vi satte ner Sammie på marken och lät henne uppleva en gräsmatta för första gången. Otroligt roligt! Hennes små händer greppade tag i stråna och med all sin styrka ryckte hon upp dem. Haha, det såg så gulligt ut! Självklart skulle hon även känna gräset mot fötterna. Vet inte om jag berättat det, men bland det absolut bästa Sammie vet är när man håller henne under armhålorna så att hon får stå upp. Då lyfter hon på fötterna och försöker gå framåt. Där kan vi snacka stolthet. Hela hon lyser upp när hon får traska runt med hjälp av oss. Självklart skulle hon ta en liten promenad på gräsmattan. Superkul enligt Sammie!

Tyvärr tog jag inga bilder, men det kommer ju fler tillfällen. Ibland måste man leva i nuet också! :)

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer