"It's a journey!"

Hej fina ni! Nu har jag äntligen skrivit om resan till Vietnam. Det blev en lång dag med många oförutsedda händelser. Stundvis ganska jobbigt men nu i efterhand går det att skratta åt. Har ni några liknande erfarenheter får ni gärna dela med er i kommentarerna!

Då var det dags! Vietnam! Spänning, förväntan och en aning stress vaknade jag med i magen. Vi gick upp, packade ihop våra väskor och gick till resebyrån, där en minibuss skulle hämta oss. På minibussen hamnade vi bredvid en pratglad herre som delade med sig av berättelser från sitt liv. Bland annat hade han träffat Bob Marley and the Wailers, han nämnde något om ABBA också men uppfattade inte riktigt om han hade träffat dem. Han hade även suttit i Thailändskt fängelse i tre dagar, men hade fått hjälp av en svensk vän att muta sig ut. Minibussen stannade och plockade upp folk titt som tätt, efter en stund hade de klämt in alldeles för mycket folk och det kändes halvbra att vi skulle sitta så de närmsta timmarna. Efter en skumpig resa in till stan fick som tur var byta till en större buss.

Det blev inte heller en jättebekväm resa. Bussen var gammal och skakade jättemycket, vilket gjorde att det var metall som skramlade konstant, vi satt inte jätteskönt och det fanns inga bälten förutom hos chauffören.. (Så är det ofta, vilket är sjukt med tanke på hur många trafikolyckor som inträffar!) Vid ett tillfälle när det regnade kände jag vattnet droppa ner på mig.. Aja, en jobbig bussresa är inget man dör av. Efter en timme stannade vi vid en rastplats och åt. Det var väldigt uppskattat från vårt sida eftersom vi inte hann äta frukost innan vi åkte. Efter ännu en timmes resa var vi Kampot . Där bytte vi till ännu en minibuss med en jättesur chaufför. Han skrämde ett par resenärer genom att smälla igen fönsterrutan och körde väldigt impulsivt, ofta på fel sida av vägen.

När vi kom till gränsen vid Hà Tiên kom en kille och tog våra pass för att få dem stämplade åt oss. Vi gick sedan ett par hundra meter över gränsen till Vietnam. Där fick vi göra en "hälsoundersökning". Vi fick fylla i lite information om vår hälsa och de tog vår temperatur med en liten kamera, dock visade den märkligt nog att alla hade samma temperatur..? Hehe, två och en halv dollar fattigare (kostade två men när vi bad om växel blev vi ignorerade, hah!) gick vi vidare och fick våra pass stämplade. En tjej i vårat sällskap fick problem med att komma in i landet. Vi fattade inte riktigt vad som hänt men vi tror att hon hade köpt ett e-visum i förväg men att det inte gick att komma in via den gränsen med den sortens visum. Hon behövde därför betala för ett nytt och hade såklart inga pengar, stackaren! Det löste sig genom att en kompis till henne betalade. Till slut kunde vi traska vidare och var då äntligen inne i Vietnam. Efter några meter vände en kille och gick tillbaka igen, antar att han bara gjorde ett så kallat visa run. Alltså att han bara åkte över till Vietnam för att kunna få ett nytt visum till Kambodja och stanna där längre.

Dags för ännu en tur på en minibuss men först fick vi visa våra pass ännu en gång. Bussen kändes för ovanligheten skull väldigt fräsch och ny, Kim tyckte den hade den där nybilsdoften. Bussen plockade upp en kvinna som berättade priset för färjan. Vi tittade lite förvirrat på varann eftersom vi redan hade betalt för färjan, men alla hade nog hört talas om de som ändå behövt betala en gång till.. Det slapp vi som tur var! När vi kom till färjeterminalen samlade kvinnan in våra pass, vilket kändes lite konstigt. "I guess we'll never see them again" skämtade någon och alla skrattade lite smånervörst. Man har ju trots allt hört talas om folk som blivit lurade och tvingats betala jättemycket för att få tillbaks sina pass. Kvinnan kom tillbaka och pekade mot en lucka. Ingen visste riktigt som hände. När vi tittade efter kvinnan hade hon redan åkt iväg, hah! Killen i luckan räckte oss våra pass och biljetter med våra namn på. Tror alla blev rätt lättade att det gick så smidigt. När all förvirring släppte kändes det som en liten gemenskap bildades i vår lilla grupp. Nu hade vi gått igenom alla kontroller och var äntligen på väg till det sista stoppet: Phú Quc.

Vi blev hänvisade till en väntsal men blev plötsligt stoppade av en kille. Då hade vi råkat gå där bilarna som kom av färjan skulle köra, så att vi hamnade utanför väntsalen. Haha, känslan av att vara en förvirrad turist i ett nytt land..! Vi fick vänta tio minuter innan vi kunde gå på färjan. Jag fick ingen bra bild men färjan var väldigt fräsch. Vi hade numrerade säten, det fanns flytvästar under varje säte (har aldrig sett det förut) och det fanns stora tv-apparater där de visade klipp från Vietnamesiska The Voice och något slags sketchprogram som vi inte förstod mycket av. Det fanns även en affär men jag lyckades aldrig hitta den, hahaha, så knepigt!

Jag gick ut och tog några bilder på den vackra himlen. Samtidigt pratade jag en stund med en av passagerarna som vi åkt med enda sedan Otres. En man från Nya Zeeland som berättade att detta var hans första resa utan barnen, jag skrattade och sa att detta var min första resa utan föräldrarna. Haha, det är det fina med att resa, även om man är på helt olika platser i livet kan man mötas och prata med varann! Han hade rest över hela världen och gav många värdefulla tips. En sak han sa är något jag verkligen kommer bära med mig. Vi pratade om den där hälsoundersökningen vid gränsen och jag klagade lite på att den inte var nödvändig, att vi blivit lurade på två dollar. Han sa att han hade en klok vän som brukade säga att vad som än händer även det som är obekvämt och kanske till och med lite jobbigt är en del av resan, del av själva upplevelsen. "It's a journey." Det är ett enkelt budskap men så lätt att glömma bort. Vad man än går igenom är det en del av ens resa. Det bra och det dåliga hör ihop, man får inte det ena eller det andra utan en härlig blandning som blir till liven vi lever. It's a journey!

Ungefär nio på kvällen, tre timmar senare än beräknat klev vi äntligen av båten på Phú Quc. Vi mötes av några gubbar på motorcykel som frågade var vi skulle. Vi kände inte för att åka motorcykel med all vår packning så vi tackade nej. Det var mörkt men vi såg en väntsal lite längre bort så vi gick dit, men det fanns ingen taxi eller tuk-tuk i sikte. Efter ett par minuter kom Nyzeeländaren och hans fru, som var från Japan. De hade frågat gubbarna på motorcykel vad det skulle kosta att åka till deras boende och fått svaret 100 dollar!!!! (860 svenska kronor!!) Helt sanslöst!? Vi tittade på kartan och såg att våra boenden inte var jättelångt ifrån varann så vi bestämde oss för att försöka få tag på en taxi tillsammans. Vi frågade en dam som satt i väntsalen och hon hänvisade oss till ett litet matställe som låg över gatan. Där fanns en liten skylt med ett nummer och en app för att få en taxi. Vi fick låna WiFi och ringde över Skype, det var lite strul men vi fick hjälp av en snäll tjej som jobbade där. Hela tiden skrattade vi åt alltihop och upprepade vårt nya mantra - "it's a journey". Till slut fick vi besked att en taxi skulle plocka upp oss om en halvtimme! Hurraaaa!! Förstår ni vilken otrolig lättnad, efter 12 timmar på resande fot att äntligen vara på sluttampen?

Det blev ingen trettio minuters väntan utan taxin dök upp redan efter tre minuter! Varken vi eller det andra paret hade några Vietnamesiska dong så vi frågade om vi kunde betala i dollar. Det gick inte, men killen körde oss gärna till en bankomat. Vi klämde in oss i bilen och åkte iväg mot Dương Đông , staden Kim och jag skulle bo i. Vi småpratade lite med Japanskan som satt i baksätet med oss, hon var jättetrevlig hon också! Vi kom till en automat och det andra paret försökte ta ut pengar men det gick inte, så vi fick åka vidare. På andra försöket gick det. Vi hade inte kollat upp växlingskursen, så vi visste inte hur mycket vi skulle ta ut. Kändes lite smånervöst att gissa eftersom vi har ett kreditkort.. Det andra paret trodde att tre miljoner dong var ungefär hundra dollar, så vi chansade på det. Haha, så absurt ändå, att ta ut tre miljoner ur automaten!?

När vi skulle hitta vårt boende blev det ännu lite mer problem. På Google Maps kunde man inte hitta det och på en annan karta såg det ut som om den låg mellan två gator. Vi körde runt ett tag och försökte fråga lokalbefolkningen, men ingen visste. Så till sist såg vi en skylt med namnet! Ääääntligen!!! Vi tackade Nyzeeländaren och Japanskan så mycket för hjälpen och trevligt sällskap. Nu var det inte långt kvar tills vi kunde slänga oss i sängen och pusta ut! Lyckan var obeskrivlig. Den sviktade något när Kim såg en råtta springa längs med den trånga, skumma gränden vi gick i, men jag försökte att inte låta det påverka lyckoruset. Nu var det över. Nu var vi framme!!

Trodde vi.. Hahaha, jag blir nästan lite tårögd när jag tänker tillbaka på det nu. Förstår ni hur lättad man var att äntligen komma fram? Hur skönt det var när stressen släppte då vi klev in i lobbyn? Tänk er då frustrationen när killen skakar på huvudet och säger att de inte har något rum till oss. VAD I HELA!? Jag tror vi var för trötta för att ens bli förbannade. Vi tackade och gick där ifrån. Som tur var fanns det många hotell och guesthouses i området. Jag hittade ett annat boende som verkade vara ungefär likvärdigt. Efter en promenad på några få minuter kom vi till platsen där det skulle ligga, men det var ju såklart inte där. Haha, fanns absolut ingen energi kvar till att ens känna något. Vi gick in på första bästa ställe och frågade om de hade några rum. Tjejen bakom disken tittade lite konstigt på oss, vi måste sett väldigt ynkliga ut, men hon var väldigt snäll och gav oss ett rum till ett bra pris. Rummet var helt okej med luftkonditionering, eget badrum, tv och kylskåp. Vid det här laget var vi bara tacksamma för en ren säng.

Vi vilade ett par minuter men tvingade oss sedan att gå upp igen för att köpa lite mat. Vi gick förbi en restaurang som såg lovande ut. Vi gick ner kanske hundra meter till längs gatan bara för att titta men bestämde oss för att vända tillbaka och ta det vi såg först. Då hade de dragit för och stängt på den lilla tiden. Vi hade väl inte fått mat ändå men det kändes lite typiskt att oturen skulle fortsätta, som om någon bestämt sig för att jävlas med oss vad vi än tog oss för. Nåväl, vi traskade vidare och såg ett litet stånd där de sålde nudlar. De kunde knappt någon engelska men var otroligt tillmötesgående och försökte hjälpa oss. Vi försökte kommunicera att vi ville ha en portion vegetariskt men de missuppfattade och gjorde istället en utan grönsaker. I vanliga fall brukar jag inte vilja äta en kötträtt och peta bort köttet, men den här kvällen gjorde jag ett undantag.

Maten samt en skylt som vi skrattade gott åt. Undrar vad de sålde där egentligen?

Så där satt vi till slut. Utmattade, i ett nytt land, i ett helt annat rum än det vi bokat och åt nudlar ur en genomskinlig plastpåse. Med hjälp av en gaffel som följde med när vi köpte toapapper i Kambodja.

Låter inte det helt underbart?

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer