Livets baksida

Jag mår skit!

Jag måste bara få säga det, skrika ut det från ett högt tak och liksom bli av med det. Allt är tungt, ingen i min närhet mår bra, jag är ensam. Så känns det i alla fall.

Helst vill jag inte berätta för någon när jag mår dåligt. Tanken på att göra andra oroliga stoppar mig. Rädslan för att jag ska bli ombedd att söka mig till vården lika så. Kan en läkare verkligen bota sorg och mammaoro? Jag tvivlar. (Tillägg: Det finns absolut en tid och plats för det. Kanske fördjupar mig kring det en annan gång.)

En semester hade suttit fint och kanske en barnfri eftermiddag? (Men att lämna bort Sammie är en hel oro i sig..) Ett litet tillfälle att åka iväg och få en paus är åtminstone i görningen, som en ljusglimt någonstans där borta på horisonten. Det känns avlägset, men bollen är åtminstone i rullning.

Åh, önskar att saker kändes sådär idylliskt mysiga. Det ska de väl göra när man är mitt uppe i den bästa tiden i livet? För det kan jag ändå känna att jag är. Livet är helt underbart, men också otroligt kämpigt. Känslor av otillräcklighet, stress, förlamande trötthet. Ensamhet, tristess, oro. Sorg. För mycket känslor som rusar åt alla håll i kroppen.

Sådan tur att jag har Sammie! Hon får mig att vilja fortsätta framåt och leva livet till fullo. Varje litet leende väger upp för det svåra. Då ska vi inte ens tala om hennes skratt. Wow, där kan vi snacka livsenergi!

Aja, ledsen att jag stressdumpar allt det här på er. Det kanske får er att tro att mammalivet är helt hemsk. Absolut inte. Det är andra olyckliga omständigheter som tynger. En dag snart är jag nog redo att sätta ord på allt.

Tills dess, ta några djupa andetag och försök njuta av det lilla. Var du än befinner dig i livet finns det många ljusglimtar att ta vara på. Älskar er!

Mina små ljusglimtar!

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer