Om förväntningar och prestation

Hej på er!

Nu har vi varit i Otres Village i två veckor. Egentligen hade vi tänkt åka vidare i torsdags, till en av öarna som ligger här i närheten, men vi har inte kunnat bestämma oss för vilken ö vi vill åka till. Hehe, vilket lyxproblem. Vi har pratat om att ta en dagstur till någon av dem istället, får se hur vi gör. Vi tycker mycket bra om Otres, har börjar känna oss lite "hemma" i området. Har också fått bra kontakt med Greg, mannen vi hyr av, det är såklart ett plus! Annars är planen att åka till Angkor Vat om knappt en vecka. Vi har inte planerat jättebra för det blir en stor omväg om vi ska vidare till Vietnam efteråt, tio timmars extra restid.. Kim säger att han är trött på alla bussresor och jag förstår honom. Samtidigt känns det otänkbart att skippa ett sådant underverk när man väl är här.

Många jag träffar försöker hinna med så många platser och upplevelser som möjligt medan de är här. De stannar bara några dagar innan de reser vidare igen och ser förvånade ut när jag säger att vi har varit här två veckor, att vi inte vet när vi ska åka. Jag förstår längtan efter att uppleva saker när man väl är i ett nytt land, att hinna ta in och göra så mycket som möjligt. Samtidigt har det, för mig, blivit en sorts press kring det hela. Hur länge är det okej att stanna på samma plats? Hur många dagar i rad kan man skippa attraktioner och sevärdheter för att bara vara? Slösar jag bort min tid när jag är här?

I dagens samhälle är det viktigt att vara effektiv. Prestation, ambition och utveckling är våra konstanta ledord. Hur mycket vi uppnår under vår tid på jorden är det ultimata beviset för hur bra våra liv är, hur bra vi är. Jag har hört talas om människor som åker runt till alla möjliga städer och monument bara för att ta en selfie och på så vis kunna bocka av ännu en destination på checklistan. Kunna säga "titta, jag var där!" med en tjusig bild på Instagram. Jag tror det kan bli fel. Semester är ingen tävling. Jag är säker på att dessa människor har jätteroligt och får med sig fantastiska historier hem, men till vilket pris? Har man faktiskt upplevt en plats om man varit där en dag? En timme? Jag har till och med läst om backpacker som blir utbrända!?

Jag vet inte om det faktiskt är någon som drömmer mig för att jag inte gör "allt", kanske är det bara jag själv som jämför mig för mycket med andra? Här med bestämmer jag mig för att sluta med det. Det är inte värt att stressa och må dåligt för att jag inte åker runt och ser allt. Vi måste resa på det sätt vi mår bäst av!.Jag kanske inte kommer ha en massa storslagna berättelser när jag kommer hem, men jag kommer ha en utvilad själ, nya vänner och minnen för livet.

Detta ämne känns extremt relevant efter Tim Bergling, Aviciis bortgång. Vi har precis tittat på dokumentären om hans karriär och han är ett praktexempel på hur prestation och pengar värderas högre än individers mående. Hans liv blev en storslagen men sorglig berättelse med ett fruktansvärt slut. Jag blev otroligt berörd av att se hur det var för honom. Jag har själv känt stor press att prestera och lyckas i livet. Jag vet hur det är att krascha och till slut tvingas säga stop. Kan inte tänka mig hur hemskt det måste varit för honom när ingen lyssnade, för att de var för upptagna med att tänka på pengarna de skulle förlora om han slutade. Tims berättelse säger något om vår kultur.

Att vara framgångsrik är kanske inte det som måste vara viktigast hela tiden. Kanske räcker det att man har tid att vara med de man älskar och att göra något man brinner för. Hur skulle vårt samhälle se ut om det var okej att känna sig nöjd, om än bara ibland?

Vila i frid Tim Bergling, tack för allt.

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer