Otänkbart

Tittade precis på en video om en mamma som förlorat sin lilla bebis i plötslig spädbarnsdöd. Usch, vad hemskt, att sådana fruktansvärda saker kan få hända. Att det sker på riktigt? Det går inte föreställa sig den smärtan, men det påverkade mig djupt och jag grät för henne.

Efteråt gick jag in till Sammie, som precis börjat vakna för dagen. Jag tog upp henne och kramade om hennes lilla kropp hårt, hårt. Tog in hennes doft. Tittade in i de nyfikna ögonen. Älskade lilla du.

Tacksamheten är enorm.

För ett ögonblick väcks annan känsla, en av skuld. Att jag har mage att känna mig trött, bli frustrerad, längta efter egentid. Jag vet att det är helt normalt, men med detta nya perspektiv ter det sig otroligt otacksamt. Vad hade inte den där mamman gjort för att få väckas klockan tre på natten av att hennes bebis skriker rätt i örat?

Allt, hon hade gjort allt.

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer