Rädd för mitt liv

Idag ska jag berätta om en av de värsta och vidrigaste sakerna jag varit med om. Nu i efterhand kanske man kan skratta åt det, men där och då började jag seriöst tvivla på att jag skulle komma där ifrån med livet i behåll.

Det var vår sista dag i Kep och vi hade bestämt oss för att åka till Kampot. Innan vi åkte till staden skulle vi göra ett snabbt stopp vid ett grottempel. Chauffören klagade på att vägen var dålig och ville ha extra betalt. Vi trodde han överdrev för att få mer pengar, men han hade rätt. Det blev en halvtimme på en för jäkligt väg fylld av stora stenar, lera och hål. Vi fick åtminstone se hur livet är på den Kambodjanska landsbygden medan vi åkte.

För att komma till templet gick vi först över en å och sedan upp för en massa trappor. Längst upp bjöds vi på en tjusig utsikt över åkrarna. Nu i efterhand kunde vi vänt där, för det var höjdpunkten av besöket.

I grottan fanns ett jättelitet tempel från 600-talet, som tydligen är tillägnat Shiva. Inuti fanns ett litet altare med rökelse och vattenflaskor. (Det finns vid varje altare, antar att det är någon slags offergåva?) Vi tände en rökelse, sedan gick vi runt och beundrade de häftigaste stenformationerna. Annars fanns det inte så mycket att se.

En liten tjej kom fram till oss och frågade om vi ville gå igenom grottan. Vi hade läst att man kunde göra det så vi sa ja. Hon pekade ner mot ett hål och Kim tittade ner för att undersöka. Det enda han såg var en brant lerig nedgång som var cirka en meter bred. Han tvekade. Vi sa till flickan att vi inte trodde det gick att hoppa ner där eftersom det var lerigt och hon sa att det fanns en bättre väg.

Vi följde efter henne och klättrade upp för några stenar. Sedan skulle vi klättra ner en liten bit. Det var ganska jobbigt och inget vi var förberedda på. Ibland var hålen där vi satte fötterna ungefär hälften så stora som våra fötter. Nämnde jag att vi klättrade i flip-flops? (Vi var nog inte de enda som kämpat, någon annan hade lämnat sina flip-flops längst nere i grottan, hehe.) Vi fick langa runt våra saker till varandra varje gång vi skulle ta oss neråt. Kim frågade vår guide om det var långt kvar och hon försäkrade oss att vi snart var ute. "Easy peasy" sa hon om och om igen. Antar att det skulle vara uppmuntrande men det blev bara dumt när hon hoppade runt bland stenarna medan vi kämpade på för att hänga med.

Jag kände att hela grejen var rätt dryg, vi hade inte ätit frukost och jag började känna mig lite skakig. När vi klättrat ner tog vi oss framåt en bit, sedan klättrade tjejen upp för en stor sten så att hon var två meter över oss. Kim följde efter och sedan var det min tur. Man skulle sätta upp foten på en urholkning i stenen och sedan dra sig upp med hjälp av ett träd. Problemet var att där man skulle sätta foten var för högt för mig. Jag kunde liksom inte ta i med benet för att komma upp.

Där stod jag. Längst ner i en mörk och fuktig grotta. Omgiven av tvärbranta stenväggar och flertalet stup. Vad gör jag om jag inte klarar av att klättra upp? Vägen tillbaka var ju lika brant!? Jag kände hur paniken växte i bröstet. Såg framför mig hur armarna gav vika så att jag föll ner och slog huvudet mot de vassa stenarna. Hur skulle de få upp mig om jag ramlade? Finns det ens en ambulans i Kampot?

Det låter kanske dumt, vadå hur svårt är det att klättra lite? Men det är inte jättekul när man inte är säkrad på något vis och känner att kroppen börjar bli trött. När det finns en verklig chans att man skadar sig. Det känns för jävligt faktiskt. Ångest deluxe. Jag trodde att jag skulle få en panikattack där nere i mörkret. Alltså det är inte något jag bara säger, för en kort stund var jag rädd att jag skulle tappa kontroll över rädslan och börja hyperventilera i ren panik.

Flickan var däremot kolugn. Hon pekade på en annan sten och bad mig klättra upp på den istället. Jag tog ett djupt andetag och följde hennes instruktioner. Det var tungt, jag tappade nästan en sko i processen och nu när jag tänker tillbaka på det förstår jag knappt hur, men det gick. Jag kom upp. "Easy peasy" ekade hennes röst bland stenväggarna.

Vi hoppades att det värsta var över men vågade inte pusta ut än. Vi tog oss fram på stenarna och klättrade ner mot en öppning. Jag har aldrig varit så glad att sätta fötterna på marken förut. Jag klarade det. Jag överlevde. Jag ramlade inte ner mot de vassa stenarna och min eventuella död. Tack livet, tack för att jag lever.

När vi kommit ut bad tjejen om pengar till sin skolgång. Hoppas hon har råd till det och slipper lura ut stackars turister på den där skiten. På vägen tillbaka kändes den dåliga vägen inte lika farlig längre. Vi försökte skratta åt situationen men för min del hängde minnet av den grova ångesten kvar ett tag.

Nu i efterhand tror jag att den första vägen vi tittade på är den folk brukar ta. Från vad jag läst ska det vara en liten klättring neråt sedan kan man gå resten av vägen. Det är helt enkelt fel säsong för att gå igenom grottan.

Det roliga är att jag länge har pratat om att börja klättra. Vi tittade till och med på att göra det i Bangkok när vi var där. Tycker det verkar vara en häftig träningsform! Vi tittade även på att ta en dagstur med ett ställe här i Kep som heter Climbodia. Då klättrar man också ner i en grotta, men då med hjälm och säkerhetslina. Vi skippade det för vi kände att det var längesen vi klättrade, det kändes bättre att testa en klättervägg först. Så hamnade vi på det här istället, haha. Nu kommer det inte kännas svårt att klättra upp för en klättervägg i alla fall!

Jag sa ju att vi blev trötta när vi vandrade i Keps nationalpark. Det var ingenting mot det här lilla äventyret, var helt slut efteråt! Både Kim och jag hade sådan träningsvärk dagen efter att det var svårt att gå i trappor.

Även om det var läskigt kunde vi i slutänden klappa oss själva på axeln och säga att vi fixade det. Påfrestande fysiskt, psykiskt och emotionellt men vi krigade igenom det för att ta oss framåt. Jag tror aldrig jag skulle göra om den där klättringen, men jag lämnade i alla fall grottan lite starkare än innan.

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer