Sjukhusbesök och frustration från helvetet

Ja, som ni ser av titeln var gårdagen ingen jättebra dag.

Eftersom det var vår sista dag här och vi inte badat än bestämde vi oss för att ta ett dopp. Upptäckte snabbt att det var en massa stenar på botten, inte nice. Jag trampade på en sten och fick ett litet, litet sår på foten, men det var ingen fara. Vi rörde oss trevande längre ut där det sakta blev bättre. Så vi badade och hade det allmänt härligt ett tag. När vi skulle gå upp igen hade vi simmat lite åt vänster och där var inte lika många stenar, skönt!

Helt plötsligt hojtar Kim till. Han har slagit i knät i en stor sten. Först såg det inte så farligt ut men när han kom upp ur vattnet bokstavligen forsade blodet. Jag gick och hämtade papper på närmste restaurang och tjejerna där hjälpte oss med rengöring och kompress. Många tankar hinner flyga genom mitt huvud. Hur illa är det egentligen? Kan han gå? Måste han till sjukhuset? En jättesnäll kille kom upp och tittade på det. Han konstaterade att det måste sys, så han skjutsade Kim till sjukhuset på sin motorcykel. Vi bestämde att jag skulle gå och hämta pengar och få skjuts efteråt.

Jag kilar bort till vår bungalow lite halvt småstressad. Det är inte långt till sjukhuset och jag ville ju inte att killen skulle behöva stå och vänta och undra vart jag tagit vägen.. När jag kommer upp till vår dörr inser jag något väldigt jobbigt.. Kim satte fast nyckeln i sina badbyxor. Han gav den aldrig till mig. Jag kan säga att en del svordomar for genom mitt huvud i den stunden. Jag gick och letade upp Zod (killen vi hyr boende av) men han måste varit sjuk eller nått för han låg och sov och ropade från sitt rum att jag skulle komma tillbaka om några timmar. Haha, jag försökte förklara att jag behövde en nyckel och han kom ner helt sömndrucken och nästan lite sur? Han ger mig nyckeln och jag skyndar mig tillbaka för att öppna upp dörren.

Till historien hör att låset är lite dumt så det kan ta ett antal försök att få upp. (Kim har hittat det rätta knycket, men det har inte jag, såklart, hah.) Jag står där och försöker och försöker. Alltså vred nog om den där nyckeln 50 gånger..! Jag tittar på nyckeln och börjar misstänka att det inte alls är nyckeln till rum sex, utan till rum nio. MEN VAD I!?!? Haha stressen och frustrationen är skyhög. Ska jag gå tillbaka och störa Zod igen? Ska jag be om skjuts till sjukhuset för att hämta vår nyckel? Jag velar en liten stund men beslutar att Kims bekvämlighet går före Zods i det här läget. Jag ropar ner honom igen och förklarar att jag tror det är fel nyckel. Han ursäktar sig (fortfarande väldigt trött) och räcker mig en skål med ett tiotal olika nycklar. "Try these" säger han innan han går upp och lägger sig igen.

Jaha. Skönt att de är numrerade i alla fall, tänkte jag och letade efter sexans nyckel. Men vad är det här..? Det finns ingen med nummer sex. Hepp. Börjar bli lite trött på det här, känner jag. Vissa har inget nummer alls, så jag börjar med att prova dem. Det jävliga är ju att jag inte vet om en nyckel är fel eller om det bara är jag som gör fel när jag försöker låsa upp? Haha, alltså ni hör ju. Samtidigt tänker jag på Kim som sitter där på sjukhuset utan pengar, telefon eller ID. Hur går det för honom? Får han hjälp? Kommer killen som ska skjutsa mig vara kvar efter all den här tiden?

Försöker även febrilt komma ihåg hur fasen den där dumma nyckeln ser ut. Var den rund eller fyrkantig? Hade den många skåror eller bara några få? Jag vet inte om jag är tacksam eller frustrerad över att den inte fanns en enda annan människa på området, varken boende eller personal. Å ena sidan hade det varit skönt med lite hjälp, samtidigt hade jag nog bara blivit mer stressad av en massa åskådare. Jag fick upp en nyckel med nummer sju på så jag la den åt sidan och fortsatte testa de onumrerade. Tanken slog mig att de kan ha bytt lås på rummen (det är bara hänglås nämligen) och glömt ändra numret på extranyckeln. Rum sju är ledigt just nu och då hänger lås och nyckel i dörren, jag går bort och jämför.

De är inte likadana. Märkningarna är fel och det kan vara vilken nyckel som helst. Jag. Blir. Så. Trött. Dock tycker jag nog att den där sjuan är lite lik vår nyckel. Jag provar med den några gånger och äntligen Ä N T L I G E N går det förbannade låset upp. Alltså tänk er den lättnaden! Jag skyndar mig att plocka ihop lite saker och går där ifrån. När jag ska lämna tillbaka nycklarna hade en annan kille som jobbar här precis kommit tillbaka. ÅHH, någon måste ju skämta med mig. Jag går ner till stranden och letar upp killen som ger mig skjuts till sjukhuset. "It's part of traveling" säger han och berättar att han skar upp halva benet när han åkte motorcykel. Haha, kändes tryggt att sitta där bak på hans motorcykel.

Jag hittar Kim sittandes utanför sjukhuset med en kompress lindad runt knät och ett stort ursäktande leende. Han pekar på nyckeln och säger "tror att du fick det stressigare än jag". Jag håller med och sjunker ner bredvid honom.

Två bilder från sjukhuset och en på Kim från dagen innan. Så här i efterhand är jag tacksam att det bara var fyra stygn i knät och inte något ännu värre ♥

Kram

Anna

Gillar

Kommentarer